French 1844-1910 Henri Rousseau Locations He was born in Laval in the Loire Valley into the family of a plumber. He attended Laval High School as a day student and then as a boarder, after his father became a debtor and his parents had to leave the town upon the seizure of their house. He was mediocre in some subjects at the high school but won prizes for drawing and music. He worked for a lawyer and studied law, but "attempted a small perjury and sought refuge in the army," serving for four years, starting in 1863. With his father's death, Rousseau moved to Paris in 1868 to support his widowed mother as a government employee. In 1871, he was promoted to the toll collector's office in Paris as a tax collector. He started painting seriously in his early forties, and by age 49 he retired from his job to work on his art. His wife died in 1888 and he later remarried. Rousseau claimed he had "no teacher other than nature", although he admitted he had received "some advice" from two established Academic painters, Felix Auguste-Clement and Jean-Leon Gerome. Essentially he was self-taught and is considered to be a naive or primitive painter.  Related Paintings of Henri Rousseau :. | War It Passes,Terrifying,Leaving Despair,Tears,and Ruin Everywhere | The Rendezvous in the Forest | Struggle between Tiger and Bull | Portrait of the Artist with a Lamp | Portrait of a Woman |
Related Artists:
Isidoro Bianchi
Isidoro Bianchi called da Campione (20 July 1581, Campione d'Italia, Lombardy - 5 December 1662) was an Italian painter of the Baroque period. He was born in Campione d'Italia, Lombardy and was active c. 1626. He studied under Pietro Francesco Mazzuchelli. He excelled in fresco painting for the Basilica of Sant'Ambrogio at Milan and in different churches at Como. The Duke of Savoy chose him to finish a grand saloon at Rivoli, which had been left unfinished at the death of Mazzuchelli, who had commenced it. Bianchi was afterwards made painter to the Court, and was knighted in 1631.
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Henri Lucien Doucet
France 1856-1895 was a French figure and portrait painter, born in Paris, where he studied under Lefebvre and Boulanger, and in 1880 won the Prix de Rome. His pictures are usually piquant, sparkling representations of modern life, eminently Parisian in style, but the audacious realism of his earlier work is not maintained in his later, which is somewhat characterless. His portraits in pastel are also notable. His most widely known picture is Apres le bal (After the ball, 1889). Other excellent examples are the portraits of Madame Galli-Marie as Carmen (1884, Marseille Museum); the Princesse Mathilde and My Parents (1890, Lyons Museum); A Spanish Woman (Pontoise Museum); and a Nude Figure (1890). He was awarded a first-class medal for pastel in 1889 and the decoration of the Legion of Honor in 1891.